Gas och Olja

Igrenes teorin om gas och oljeförekomster vid Siljansringen bygger på att kolväteföreningar genom oorganisk bildning vid högt tryck i jordens inre, dvs en abiotisk process. Hypotesen innebär att kolväten genereras i jordens inre eller jordskorpan och migrerar genom djupa förkastningar. Där bildar de olje- och gasfyndigheter som kan förekomma i vilken bergartstyp som helst (kristallint urberg, vulkaniska eller sedimentära bergarter). Organiskt material i bergarter kan därför bara utgöra ett komplement till redan existerande migrerande metan av icke biologiskt ursprung. 

Olja och naturgas återfinns vanligtvis i sedimentära bergarter på upp till flera kilometers djup
Sedimentära bergarter bildas vid jordytan på huvudsakligen tre sätt och delas i allmänhet in efter dessa. Klastiska sedimentära bergarter bildas genom sedimentation eller avsättning av vittringsprodukter från andra bergarter, exempelvis granit och sandsten I dessa sediment är de mest konventionella ställen att leta efter gas och olja på.
Dalarna erbjuder en unik möjlighet då Europas största meteoritnedslag inträffade vid Siljansringen. Nedslaget har skapat sprickor ner till övre manteln, som i sin tur möjliggör att abiotisk gas kan sippra upp via dessa förkastningar.

Hydrostatiska trycket i Stenberg brunnen höll tillbaka gasen i formationen och hindrade gasen att flöda mot borrhålet vilket inte möjliggjorde att man kunde utvinna den Abiogena gas man identifierat.

I ett historiskt perspektiv är det intressant att notera att redan på 1700-talet beskrev Linné oljeförekomster vid östra delen av Siljansringen, liksom att man på 1860-talet borrade efter olja i Kungshol, nordost om Rättvik.

Vid borrningar efter vatten och bergvärme i Mora trakten har gas påträffats vid flera tillfällen. I något exempel har påträffad gas använts för uppvärmning under flera år.